Att Träna Själen, Eller Krossa Jantelagen

Jag var på en väldigt inspirerande föreläsning av Torkild Sköld i veckan, ”Bra på att leda mig själv – Bra på att möta andra”. Den gav mig en riktig tankeställare, och en energikick som jag så väl behöver just nu.

Jag har ju genom åren förkovrat mig inom en väldans massa olika områden och med en ingenjörs logiska hjärna vill jag förstå sambanden, orsak och verkan, hur allting hänger ihop. Jag har insett att kroppen är ruskigt komplex. En sinnrikt konstruerad organism där mycket ännu är okänt, och där nya upptäckter titt som tätt vänder upp- och ner på gamla kunskaper. Jag kommer aldrig att kunna allt, ingen kommer någonsin att kunna allt! Men jag lägger lätt mitt fokus på det som jag INTE kan, istället för att vara tillfredsställd över allt som jag faktiskt KAN. Och då ramlar självförtroendet ner i strumpskaften.

Jag har också, precis som alla andra fick jag höra på föreläsningen, en fenomenal förmåga att jämföra mig med andra. Och alla andra är väldigt många, för att citera Torkild. Och de är snyggare, smartare, mer inspirerande, mer sociala, roligare, spontanare, påhittigare och allmänt ”duktigare” på det de gör, i mina ögon. Men jag är unik, vi är alla unika! Det går inte att jämföra en människa med en annan, vi ska inte gå omkring och göra det.

En tredje sak som hängt som något slags ok runt halsen är ett evigt törstande efter bekräftelse, och en ständig ängslan över att misslyckas (vart det inte fyra saker nu?). Bekräftelse från nära och kära, bekräftelse från arbetskamrater, bekräftelse från klienter. När jag inte tyckt mig ha fått det, enligt min tolkning, så gror tvivlet från ett litet frö till en allt större planta. Och det är jobbigt att hela tiden gå omkring och oroa sig för allt som kan gå fel! Tänk om jag pressade henne för hårt idag så hon får mer ont, tänk om jag gav fel råd just för henne, tänk om hans mage inte blir bättre trots att han gör som jag säger. Listan kan göras oändlig! Särskilt när man tycker sig omgiven av skepsis, människor som bara går och väntar på att man ska misslyckas.

Så Torkild gav mig en riktig spark i baken, ryck upp dig!

- bara du är VD i ditt eget "företag"
- bara du kan bestämma hur du reagerar på saker som händer och saker som sägs. Din egen reaktion bestämmer resultatet!
- du är unik! Det går inte att jämföra sig med andra, för alla är unika.
- du ÄR aldrig fel, men du kan göra fel. Man måste skilja på sak och person. Om någon kritiserar det du gör så är det inte din person de kritiserar.

Detta måste man träna på, själen behöver sin träning precis som kroppen behöver sin. Jag har börjat redan i veckan, tränat på min inställning till mig själv och på att känna mig unik!

När man jobbar med människor och deras problem på olika fronter så måste man ofta prova sig fram, det är bara att inse det! Det som fungerar på en fungerar inte säkert på nästa. Även sjukvården provar sig fram, om det inte handlar om uppenbara saker som ett benbrott eller en halsfluss. Värk på olika ställen i kroppen tex kan ha så fantastiskt många och vitt skilda orsaker. Attacker av illamående och yrsel kan en neurolog gissa är migrän och sätta in en medicin för att testa och se om det blir bättre. Besvär som man inte lyckas hitta någon fysiologisk förklaring till med gängse blodprov och andra tester anses inte sällan vara psykiska. Ibland gissar man rätt redan vid första försöket, ibland får patienten höra från sin läkare att ”jag vet inte vad jag ska göra med dig nu”, när den smärtande leden fortfarande är lika smärtande efter röntgen, sjukgymnastbesök, värktabletter, kortisonsprutor och kurer med antiinflammatorisk medicin.

Hur i hela friden skulle det kunna bli 100% rätt på första försöket varje gång JAG försöker lösa någons smärt/vikt/obalans/whateverproblem? Det viktiga är att inte ge upp utan att leta efter nya vägar att komma åt problemet! Och där är jag fenomenal, problemlösning är min grej helt klart! (Visst tränar jag själen bra?!)

Jag får ju bekräftelse, om jag bara väljer att se det. Nära och mindre nära som inspireras och anammar mitt sätt att se på kost och hälsa och blir piggare, starkare, smalare och friskare. Och klienter som blir smärtfria eller iaf betydligt bättre, får ett bättre blodsocker, blir rörligare, starkare och stabilare, slipper stödstrumpor, slipper suget som tvingat dem åka förbi godiskiosken på väg hem från jobbet varje dag, kan äta utan att rusa på toa 20 ggr om dagen, blir piggare, orkar fokusera igen, återfår läkförmågan, känner igen sig själva och känner glädje av att gå till jobbet för första gången på flera år, det borde vara bekräftelse så det räcker och blir över! Varför känns det så tungt med de där enstaka som jag inte lyckas motivera utan som slutar när de inte når framgång vid första försöket? Varför bryr jag mig om de där som aldrig trycker ”Gilla” på de inlägg som just jag skriver i stängda grupper om min lycka över någon klients resultat?

Jag är unik! Med mitt kunnande inom anatomi, idrottsmedicin, massageterapi, ergonomi, kost- och näring, styrketräning, spiral stabilisering och hormoner har jag en fantastisk bredd! Jag kan väcka liv i muskler och/eller få smärta att försvinna på ibland bara några minuters behandling av triggerpunkter. En annan gång kan det visa sig att den handikappande huvudvärken ger sig med tillskott av magnesium, när inte ens rejält starka receptbelagda mediciner lyckades. Jag har bra koll på tex blodsocker, långtidssocker, C-peptid, kolesterol- och sköldkörtelvärden, och vad forskningen och olika specialister säger om gränsvärden. Jag kan föreslå vilka tester som bör tas, och/eller vilka naturliga vägar man kan prova för att förbättra värden som ligger utanför normalspannet. Men jag kan också bara köra slut på någon som vill, kan och behöver ett tufft träningspass.

Så, nu ska jag posta detta fort och kvickt, innan jag ramlar ner i strumpskaften igen :-) Och sen ska jag lova mig själv att träna själen minst lika mycket som jag tränar kroppen!

Jag är väldigt nyfiken på hur ofta just du som läser detta tränar din själ?