Väldigt bra fråga! Helt barfota på asfalt har jag sprungit många ggr under ett par års tid, som längst 6 km. Men i skogen har det blivit mina tunnaste minimalistiska skor (VivoBarefoot The One), eller Trail Freak. ”Det är ju en massa kottar på stigen, det måste göra ont”, ”Tänk om jag slår tårna i en sten eller en rot” (det är fullt av stenar och rötter på den stig jag brukar springa hemmavid), ”Tänk om jag kliver på något vasst”...

Jag har en stortåled som har bråkat i några år. Vänsterfoten, samma sida som jag har en broskskada i knät (konstaterat med titthål) som gjort att jag haft svårt att göra knästående övningar (men knät har blivit mycket bättre, jag har kört stenhårt med benbuljong, omega-3, gurkmeja, MSM och glukosamin i några månader nu). Vänster höftböjaren är stelare (det har jag också jobbat med), likaså är SI-leden på den sidan inte lika rörlig. Jag har i ett tidigare inlägg också skrivit om att jag har svårare att få till ”nypet” i nedre delen av stora sätesmusklen på den sidan. Det gäller fortfarande trots att jag nu har fått till en betydligt bättre rörlighet i höftböjarna. På högersidan har jag istället en liten hallux valgus, men den har jag i princip tränat bort sedan tidigare, och en irritation i övergången länd/korsben. Kanske är det senare en buktande disk. Länd/bäckenproblemet har jag haft sedan mitt första barn föddes, det är alltså 22 år vid det här laget. Inte så konstigt om jag slitit snett på kroppen.

Jag blev förra veckan dubbelt påmind om att jag ju skulle skriva ett blogginlägg om en kurs som jag var på för några veckor sedan. En kurs om DNA-tester, vad vi kan läsa ut av våra gener. Det som påminde mig om detta var först en länk på facebook till en gammal artikel i Forskning och Framtid om att olika individer reagerar olika på mediciner beroende på genuppsättningen. Hur mediciner bryts ner i kroppen styrs nämligen väldigt mycket av 8 olika leverenzymer. Som individ kan du helt sakna vissa av dessa enzymer, eller åt andra hållet ha extra mycket enzym pga att du har fler kopior än normalt av en gen. Farmakologer är väldigt väl medvetna om detta, men de läkare som möter patienten och skriver ut medicinen verkar sorgligt okunniga. I mitt arbete stöter jag inte sällan på individer som exvis får väldigt jobbiga biverkningar av olika mediciner, något som inte tas på allvar.

Den andra påminnelsen om detta var just ett långt samtal med en hormonklient. En kvinna som inte alls tål mediciner. Hon är ett skolexempel på vad som beskrivs i artikeln jag länkar till ovan, hon får alla biverkningar men ingen effekt. Och ingen av läkarna har visat någon förståelse för detta utan man ifrågasätter henne istället som simulant. När man läser artikeln så låter det inte helt otroligt att hon är en av de 7% svenskar som helt saknar CYP2D6 och därför får höga koncentrationer i blodet och därmed mycket biverkningar. Om medicinen då är sådan att den först måste brytas ned något steg för att bli verksam, så får man ju heller ingen effekt. Här är en annan artikel (på engelska) om hur olika mediciner kan påverka varandra, och lite mer om vilka mediciner som är beroende av vilka enzymer. För den som vill grotta ner sig lite mer.

En platt mage är något som står högt på önskelistan för många. När man kommer till gymmet så vill man träna sig till platt mage och smal midja. Magövningar som situps och crunches, plankan och annan coreträning är populärt. Får man då en platt mage och smal midja av det?

För det första så gäller det att magen mår bra om den ska kunna bli platt och smal. En mage som är gasig, uppblåst, gör ont eller är allmänt orolig vill inte tryckas ihop och kan därmed heller inte bli platt. Om man inte snör in den i något korsettliknande klädesplagg. Snarare vill man istället sjunka ihop för att minska på trycket, vilket ger en urusel hållning och massor av spänningar i framförallt rygg, nacke och skuldror. Så i mångt och mycket handlar det om att äta sig till en platt mage och smal midja. Och då inte bara i bemärkelsen att minska på ev fett i och runt buken. Det gäller att hitta vad just din mage mår bra av, och ta bort sånt som den helt uppenbart inte klarar av. Jobba med matsmältning och tarmflora.

Så fick jag då sluta året på samma sätt som jag började, på långfärdsskridskor. Vintern har lyst med sin frånvaro, men några dagars kyla har gjort att några isar vuxit till sig så pass att de är åkbara. Igår kväll packade jag skridskoryggsäcken med ombyteskläder i vattentät påse, plastpåsar till fötterna, kastlina och grenband, hämtade ispiken i källaren och letade fram isdubbar, knäskydd, skridskor och pjäxor i garderoben. Sjön Vällen några mil nordost om Uppsala hade min far läst ett antal färdrapporter från, så dit ställde vi kosan idag.