Sen jag för någon månad sedan la ut frågeformuläret om hormonella obalanser har jag till nu fått 82 svar. De allra flesta som svarat är ju sådana som inte mår bra och söker ett svar på varför, men jag har också testat det på några som mår bra och känner sig i balans. De som hör till den senare kategorin prickar in något enstaka symtom här och där, oftast några stycken på stress/kortisolsidan. Men i det stora hela rätt symtomfria. Det ger en form av bekräftelse att frågeformuläret inte är helt uppåt väggarna. För det är ibland det jag kan få känslan av när jag går igenom svaren från de som inte mår bra...
Runt 5 eller fler symtom på ett och samma avsnitt tyder på en klar sannolikhet att just den obalansen är ett faktum. Det är väldigt många som prickar in långt fler än 5 symtom, och inte bara på ett område utan ofta "rakt över". Obalanser på sköldkörteln, könshormonerna och binjurarna.
Det är inte normalt att ha världens PMS månad efter månad, PCOS, endometrioser, svullna/ömma bröst, eller cyklisk migrän, eller blöda floder, eller ha så ont att man måste leva på värktabletter ett par dagar i månaden för att över huvud taget fungera. Inte heller ska man lägga på sig ett par kg vätska inför varje mens. Problem med återkommande urinvägsinfektioner eller en blåsa som inte riktigt fungerar som den ska är inte heller normalt. Har man en bra balans på sina könshormoner så prickar man inte in flera av dessa symtom. Och man löser inte problemet genom att dämpa eller ta bort symtomen med något preventivmedel. Det underliggande problemet finns kvar, och poppar med största sannolikhet upp på något annat sätt längre fram i livet. Som det verkar inte helt ovanligt i form av utmattning/utbrändhet/depression. Könshormonerna påverkar nämligen inte enbart vår förmåga att fortplanta oss.
Man ska kunna resa sig upp utan att få yrsel och svimma, om kroppens stressreaktion fungerar normalt. Att bara skylla det på att man generellt har för lågt blodtryck är inte hållbart. Särskilt inte om man prickar in ytterligare 2 eller tom 8 symtom på lågt kortisol.
Magen ska inte vara trög, man ska inte ha halsbränna/sura uppstötningar eller andra typer av matsmältningsproblem, man ska inte heller behöva en kopp kaffe för att vakna på morgonen eller orka hålla igång under dagen. Sockercravings kan bero på ett sockerberoende, men inte om det kommit i samband med att man börjar uppleva ett antal andra stressymtom.
Det här är bara exempel på symtom. Har man bara något enstaka symtom så är det kanske ok, om det inte är ett väldigt typiskt symtom. Men hittills har jag iaf inte stött på någon som bara haft ett enda typiskt symtom för en obalans.
Det tragiska i det hela är att de som har en hel radda symtom på obalanser, på framförallt binjurar och könshormoner, bara är deprimerade enligt sjukvården. Antidepp och en kortare periods sjukskrivning ska visst "bota" alla dessa symtom.
Det finns dock mycket man själv kan göra, något som jag går in på i fler blogginlägg framöver.
Runt 5 eller fler symtom på ett och samma avsnitt tyder på en klar sannolikhet att just den obalansen är ett faktum. Det är väldigt många som prickar in långt fler än 5 symtom, och inte bara på ett område utan ofta "rakt över". Obalanser på sköldkörteln, könshormonerna och binjurarna.
Det är inte normalt att ha världens PMS månad efter månad, PCOS, endometrioser, svullna/ömma bröst, eller cyklisk migrän, eller blöda floder, eller ha så ont att man måste leva på värktabletter ett par dagar i månaden för att över huvud taget fungera. Inte heller ska man lägga på sig ett par kg vätska inför varje mens. Problem med återkommande urinvägsinfektioner eller en blåsa som inte riktigt fungerar som den ska är inte heller normalt. Har man en bra balans på sina könshormoner så prickar man inte in flera av dessa symtom. Och man löser inte problemet genom att dämpa eller ta bort symtomen med något preventivmedel. Det underliggande problemet finns kvar, och poppar med största sannolikhet upp på något annat sätt längre fram i livet. Som det verkar inte helt ovanligt i form av utmattning/utbrändhet/depression. Könshormonerna påverkar nämligen inte enbart vår förmåga att fortplanta oss.
Man ska kunna resa sig upp utan att få yrsel och svimma, om kroppens stressreaktion fungerar normalt. Att bara skylla det på att man generellt har för lågt blodtryck är inte hållbart. Särskilt inte om man prickar in ytterligare 2 eller tom 8 symtom på lågt kortisol.
Magen ska inte vara trög, man ska inte ha halsbränna/sura uppstötningar eller andra typer av matsmältningsproblem, man ska inte heller behöva en kopp kaffe för att vakna på morgonen eller orka hålla igång under dagen. Sockercravings kan bero på ett sockerberoende, men inte om det kommit i samband med att man börjar uppleva ett antal andra stressymtom.
Det här är bara exempel på symtom. Har man bara något enstaka symtom så är det kanske ok, om det inte är ett väldigt typiskt symtom. Men hittills har jag iaf inte stött på någon som bara haft ett enda typiskt symtom för en obalans.
Det tragiska i det hela är att de som har en hel radda symtom på obalanser, på framförallt binjurar och könshormoner, bara är deprimerade enligt sjukvården. Antidepp och en kortare periods sjukskrivning ska visst "bota" alla dessa symtom.
Det finns dock mycket man själv kan göra, något som jag går in på i fler blogginlägg framöver.
RSS Feed
