Sätt på Din Egen Syrgasmask Först

Vart är vi på väg egentligen? Drar jag åt mig alla såna här människor eller är det faktiskt så vanligt?

Med vadå? Med människor som fullkomligt struntar i sin egen syrgasmask medan de springer omkring och räddar alla andra i sin närhet; kollegor, arbetsgivare, nära och kära. Som inte kan vara sjukskrivna trots bröstsmärta och hjärtrusning eftersom de redan är nere på 3 personer som sköter 7 personers jobb pga sjukskrivningar och personalflykt. Som säger sig klara att ha 200% tjänst, för det har fungerat i flera år nu, att hela semestern och ytterligare 8 veckor gick åt till lunginflammation har inget med all övertid att göra. Som trots en längre period med sjukskrivning där hjärnan inte ens klarat av ljud eller att koordinera enklare rörelser efter en halv dags jobb, ändå efter återhämtning återigen drar på i över 100% och omöjligt kan jobba mindre förrän det, det, det och det har passerat. Som ignorerar att kroppen börjat bete sig annorlunda med konstiga domningar och förändrat blödningsmönster, allting är ju så förbaskat roligt att det bara inte går att tacka nej till någonting.

Kanske håller man ihop tills man lyckats hitta ett nytt jobb som ger inkomsten som behövs för att betala alla räkningar så att man äntligen kan lämna den arbetsplats alla andra också flyr ifrån, eller tills man går i pension om bara ett par år, eller tills man lyckas hitta den där perfekta personen att lägga över arbetsuppgifter på. Kanske slutar det med att man en dag bara inte klarar av att ta sig ur sängen.

Vem tackar oss när vi går in i väggen? Arbetskamraterna som vi solidariskt kämpat ihop med för att utföra en omänsklig arbetsbörda och som nu blir ytterligare en man kort? Arbetsgivaren som kunnat smita från sitt ansvar eftersom personalen bokstavligen har jobbat livet ur sig för att hålla verksamheten igång ändå? Våra närstående vars hälsa vi satt före vår egen och som vi nu inte längre förmår hjälpa från vår egen sjuksäng? Den egna ekonomin när vi blir beroende av försäkringskassans goda vilja för att förhoppningsvis få pengar som täcker utgifterna under tiden vi läker?

Hur lätt är det att söka ett nytt jobb när man väl är sjukskriven? När kroppen kanske inte ens lyckas komma ur sängen på en hel dag? När hjärnan inte klarar av mer komplexa uppgifter som att åka och handla mat för veckan? Och hur lätt är det att läka, återhämta sig och komma tillbaka till en arbetsplats som ofta varit en stor del i utmattningen? Många gånger så anser läkaren att man bara är deprimerad och behöver lite SSRI och någon månads sjukskrivning på halvtid så ska man vara på banan igen. Att kämpa med ett huvud och en kropp som inte fungerar samtidigt som man får 2 veckors halvtidssjukskrivning i taget och hela tiden oroar sig för vad försäkringskassan ska säga om nästa sjukintyg är definitivt inget som främjar någon läkning för en stressad kropp! Det här är en väldigt intressant artikel om svensk forskning som klart visar att depression och utmattning är två helt skilda diagnoser, och att det handlar om hjärnskador. Som tur är kan skadorna läka.

Det funkar inte att vi prioriterar bort det som håller oss själva friska: bra mat, träning/fysisk aktivitet och avkoppling av olika slag som att prata och skratta med goda vänner. Vi är inte ”duktiga” när vi utför mer arbete än vad som egentligen är möjligt, när vi ständigt jobbar över, när vi hoppar över raster, äter en snabb lunch på stående fot och betar av arbetsmail hemma på kvällen, samtidigt som vi drar ner på allt som har med oss själva att göra. Och omvänt är vi inte heller ”egoistiska” när vi inte tar på oss extrapass på lediga helger/kvällar och inte besvarar mail utanför betald arbetstid. Oreglerad arbetstid innebär tex inte att vi ska vara tillgängliga 24/7.

Vi måste lite till mans bli bättre på att sätta på vår egen syrgasmask först, innan vi tar hand om alla andra runt oss! Låt oss hjälpas åt och peppa varandra till det innan vi tvingas bevittna hur fler närstående och arbetskamrater faller på sin post.