Oj vad länge sedan det var jag skrev något blogginlägg! Jag har börjat plugga på universitetet igen på heltid, 30 hp Kemi/Biokemi har det blivit under våren. Och mer blir det! Men det får bli ett separat blogginlägg om det tror jag.

I torsdags kväll hade vi hela barnaskaran och en tillhörande flickvän hemma på middag. Jag gjorde då 2 hela pinklaxar i ugn och fick en massa rester över. Laxrester är perfekt att fylla en paj med, men de pajdegsrecept jag testat hittills har alla innehållit mandelmjöl och det faller inte mig i smaken. Inte till en matpaj iaf. Så nu letade jag runt och hittade detta recept som inte innehöll något mandelmjöl. Men sesammjöl är inget jag har hemma, sen är det rätt skarp smak på sesamfrön också, så jag beslöt mig för att testa att mixa solroskärnor till mjöl istället. Det har jag använt i åtminstone ett annat recept tidigare (inte mina egna recept) med bra resultat. Degen blev väldigt lättarbetad, halkade inte ner en endaste mm när jag förgräddade skalet och blev väldigt bra i den färdiga pajen. Ingen smak som tog över från fyllningen :-D

Jag har precis läst ytterligare en väldigt intressant bok, Nutritient Power, Heal Your Biochemistry and Heal Your Brain av William J. Walsh. Det började med att jag fick ett tips av en klient om denna sida och när jag läste där om kopparöverskott (som jag mer och mer känt att jag ramlat in på) och hur det påverkar signalsubstanserna i hjärnan så var det som att få en rak höger i magen! Sidan och boken handlar inte bara om kopparöverskott utan även om andra biokemiska orsaker till depression, däribland metyleringsproblem som också är något jag börjat nysta i. Men just den biten får anstå till senare blogginlägg. Oftast är det också en kombination av obalanser, inte bara 100% av det ena eller andra.

Dessa har verkligen blivit en favorit, jag gör dem nästan varje torsdag! Ursprungligen ett lchf-recept, men jag har gjort det helt mejerifritt och dessutom anpassat mängderna efter en hel burk kokosgrädde (så slipper det bli en slatt stående i kylen).

Hoppas att det ska smaka!

Nu har jag gjort 8 pass helt barfota i terräng på 17 dagar. Totalt 5 mil. Fotsulorna har blivit mindre känsliga på något sätt, nu kan jag "springa", om än inte opåverkad, även på grusvägen. Min kilometertid på den vanliga rot- och stenrundan är bara 20 sek långsammare helt barfota jämfört med mina tunnaste minimalistiska skor. Och stortån då, den vänstra? Den som jag inte hade någon styrka i? Ja den är klart starkare. Och jag kan provocera leden på ett helt annat sätt. Så jag nöter på så länge värmen håller i sig. Varannan eller var 3e dag blir det en runda på 6,3 km :-) Tack Pa för att du fick mig att äntligen göra detta!

Väldigt bra fråga! Helt barfota på asfalt har jag sprungit många ggr under ett par års tid, som längst 6 km. Men i skogen har det blivit mina tunnaste minimalistiska skor (VivoBarefoot The One), eller Trail Freak. ”Det är ju en massa kottar på stigen, det måste göra ont”, ”Tänk om jag slår tårna i en sten eller en rot” (det är fullt av stenar och rötter på den stig jag brukar springa hemmavid), ”Tänk om jag kliver på något vasst”...

Jag har en stortåled som har bråkat i några år. Vänsterfoten, samma sida som jag har en broskskada i knät (konstaterat med titthål) som gjort att jag haft svårt att göra knästående övningar (men knät har blivit mycket bättre, jag har kört stenhårt med benbuljong, omega-3, gurkmeja, MSM och glukosamin i några månader nu). Vänster höftböjaren är stelare (det har jag också jobbat med), likaså är SI-leden på den sidan inte lika rörlig. Jag har i ett tidigare inlägg också skrivit om att jag har svårare att få till ”nypet” i nedre delen av stora sätesmusklen på den sidan. Det gäller fortfarande trots att jag nu har fått till en betydligt bättre rörlighet i höftböjarna. På högersidan har jag istället en liten hallux valgus, men den har jag i princip tränat bort sedan tidigare, och en irritation i övergången länd/korsben. Kanske är det senare en buktande disk. Länd/bäckenproblemet har jag haft sedan mitt första barn föddes, det är alltså 22 år vid det här laget. Inte så konstigt om jag slitit snett på kroppen.

Vi är på sluttampen av den internationella amningsveckan. I Sverige är det bara 15% som lyckas helamma i de rekommenderade 6 månaderna, hälften så många som i Norge! Ersättning förs fram som en precis lika bra föda för det nyfödda barnet som bröstmjölk. Jag upplever att säga att amning och bröstmjölk är det bästa är att ”skuldbelägga” de som av någon anledning inte kan, eller vill, amma.

Vi människor har, som alltid, en slags hybris där vi tror att vi vet bättre än moder natur! Kemikaliesmörjor som margariner är mycket bättre för människan än fetter som vi kan få direkt från naturen, så till den milda grad att de naturliga fetterna tom tas bort ur livsmedel. Våra stackars fotvalv och fötter måste så klart få det bästa i form av dyra formgjutna sulor och den senaste stötdämpande löparskomodellen. Den mängd kolesterol vår egen lever producerar är livshotande för oss och måste medicineras ned med statiner. Och bröstmölk kan precis lika gärna bytas ut mot ersättning!

Eller?

I sommarstugan har jag inte tillgång till hela mitt skafferi (även om jag släpar med mig mycket, inklusive den stora järngrytan fylld med kryddburkar). Inne i Söderköping hittade jag jättefin ekologisk grönkål på fina Kaffebönan, och i brist på granatäpplevinäger som jag brukar använda så experimenterade jag med det jag hade med mig. Det blev mycket uppskattat!

I år var det tredje gången jag besökte LCHF-eventet i Säffle. Förra året föreläste jag själv där (om hormoner), för tre år sedan var jag en "blyg" förstagångsbesökare som mest satt på en filt under grillkvällarna. I år kände jag så många fler av både föreläsarna och besökarna, många hade jag träffat tidigare i Säffle, på LCHF-kryssningar, på olika utbildningar, andra föreläsningar, lokala träffar eller via nätet. Extra kul att träffa människor man tidigare bara haft kontakt med via mail, chat eller telefon i verkligheten också. Och som vanligt kommer man hem utan att ha träffat, eller hunnit prata med, ett antal som man verkligen tänkt att man skulle träffa!

Förra sommaren delade Marie Nehagen med sig av ett recept på en helt socker- och sötningsfri marängbotten i facebookgruppen Smarta Diabetikers Recept. Jag saknar henne så, trots att jag aldrig hann träffa henne. Hennes kropp var för slutkörd så den gav upp i höstas när hon äntligen fick den njure som hon så desperat behövde. Jag kan inte sluta att fundera över vad som hänt om sjukvården inte hade satt sig på tvären redan 1,5 år tidigare, då hon var betydligt mindre sjuk och hade en annan njure från en (även då) levande donator som bara väntade...

Jag ville göra en socker- och glutenfri midsommartårta även i år, så att svärfar kan äta utan påverkan på blodsockret. Jag är heller ingen anhängare av sötningsmedel, grädden och jordgubbarna är ju söta nog i sig. Fick för mig att jag skulle ha lite finhackade nötter i för lite mer smak på själva bottnen. Det blev finhackad mandel denna gång, nästa gång ska jag testa med hasselnötter tänkte jag.

Allt som oftast ser jag i löparforum bilder på sprillans nya, färgglada löparskor som är så fantastiskt sköna, och ägarinnan (ja det är mest i forum för kvinnor jag "hänger") bara längtar efter att få inviga dem. Och jag känner mig lika beklämd som deras tår måste vara när de har fötterna i dessa skor. För skorna är inte formade för naturliga fötter. Knappt en enda sko i flödet ger utrymme för att stortån ska kunna befinna sig på sin riktiga plats, i rak förlängning av sina senor, och därmed ha en chans att göra det viktiga jobb den är avsedd för: att lyfta fotvalvet. Därför är alla dessa skor också väl utprovade på sportaffärens löpband, så att "pronationsstödet" är det rätta för skoköparen. Tryck ihop tårna så foten inte själv kan hålla fotvalvet uppe och stoppa istället in en "bulle" som håller fotvalvet fixerat och effektivt förhindrar kroppens egen stötdämpning. Hur kan vi ens tro att detta är den perfekta skon för någons fot?

Så här ser mina fötter ut nu för tiden när jag bara sätter ner dem. På min högra fot har jag (haft) en begynnande hallux valgus. Något som jag aktivt jobbar med att åtgärda. Nu har jag utan ansträngning en liten glipa mellan stortån och pektån, något jag inte hade för ett par veckor sedan. Men 2 besök hos zonterapeuten Pa har gjort stor skillnad där. Redan tidigare har jag tränat upp fötterna så pass att jag själv kunnat "spreta ut" stortån på rätt plats, men när jag inte aktivt gjort det så har den automatiskt vridit in sig mot grannen igen.